Välkommen Lova!
Grattis Stina och Roo och bra jobbat!
/Anna
P.s om två veckor börjar jag jobba och jag lovar att det kommer dyka upp finfint bloggmaterial D.s
It´s all about SHOES...!
Trots skoförbudet har jag lyckats smuggla in nya par skor och när Anders undrar har jag sagt: De här??? Men de har jag ju haft jättelänge! (klassiskt knep bland oss flickor). I höstas fick Anders för sig att vi skulle rensa ur garderoberna eftersom två skulle bli tre. Han idé om att rensa garderober innebar att han slängde ut alla mina skor på golvet och höll upp par efter par: De här? När använde du dem senast? Tycker du verkligen att de här är snygga? De hela var som en dålig repris av scenen i Sex and The City när Aidan ska flytta in hos Carrie och tvingar henne att göra plats i sin garderob för hans grejer. Jag använde faktiskt precis samma fras som Carrie när Aidan hånfullt håller upp ett par skor och undrar om hon verkligen använder dessa: Oh please...Don´t mock the shoes!!! Efter en benhård kamp kastade jag tre par skor (en dödssynd enligt mig) och fick stoppa ner alla sommarskor i en kartong och bums ner i källaren (en annan dödssynd) med tårar i ögonen undrandes hur de skulle överleva vintern i ett mörkt källarförråd. Nu när det blev sommar hoppade jag av glädje när jag insåg att kartongen med mina små guldkorn skulle få komma upp till den gemytliga lägenhetsvärmen men ack vad jag bedrog mig. Samma kamp som utspelade sig i höstas upprepades nu i vårt källarförråd. Anders var benhård och tvingade mig att välja tre par som jag fick ta upp till lägenheten...TRE PAR!!! Fy sjutton vad snålt skrek jag...Par för par höll han upp och för varje par utbrast jag....Åhhh de där...Hello...er har jag saknat!! När jag snappat åt mig tre par stängde han kakburken och jag hängde i hans tröja tjutandes över hans hårdhet (nu måste jag dock ge honom lite förståelse eftersom vi har minimalt med garderobsutrymme hemma hos oss och ni som har varit här vet att vi knappt har någon hall). Jag gick dock vinnande ur kampen och triumferande gick jag upp från förrådet med fyra par i handen. Anders gick muttrande bakom och upprepade gång på gång att jag minsann skulle använda alla par som jag hade i lägenheten (ca 15 stycken) under kommande vecka annars skulle han kasta tillbaka alla skor i källaren igen. Så nu har jag sovit i mina kilklackssandaler och kastat soporna i mina remsandaler!!!
Over and out...
Y.S
/Anna
Bland fobier, nojor och rädslor...
Min största rädsla eller fobi är för höjder och hissar (vilket jag inte är ensam om). Så fort jag tittar upp på ett höghus känner jag att synfältet minskar och jag blir torr i munnen. När jag var på klassresa i Paris när vi gick i nian var det ju självklart obligatoriskt att åka upp i Eiffeltornet. Vilken tur för mig att Eiffeltornet är ca 2 km högt! När resten av klassen åkte högst upp och euforiskt knäppte foton med sina pocketkameror satt jag på våning 1 (ca 30 meter ovanför marken) och drack Coca cola och var nöjd med att ha tagit mig så pass högt. Ett av Stockholms signaturmärken - Kaknästornet - har jag aldrig varit uppe i. Jag kan dock stoltsera med att ha betalat hissavgiften två gånger och sedan fegat ur samt att jag har bra koll på markplanets souvenirshop! Anders kusin Malin gifte sig för några månader sedan och när inbjudningskortet kom höll jag på att bryta ihop - bröllopsmiddagen skulle hållas i Kaknästornets restaurang - ca en halvmil övanför den icke svajande jordytan. Det slutade med att Anders fick representera familjen och jag och Saga fick äta middag på restaurang inne i stan med mina föräldrar (vilket också var trevligt).
Min andra fobi eller rädsla är för hundar! Så fort det kommer en hund på gatan fryser jag till och får svårt att röra mig. En gång när jag var på Gotland satt det en hund (en kungspudel med två tofsar uppe på huvudet) utanför en butik och spärrade ingången så att jag inte kunde gå in. När mitt sällskap gick in och frågade hundägaren om han kunde flytta på hunden svarade han på klingande skånska - Dä ä ingen fara...hon äter så lite! Det kallar jag humor! När vi tjejer skulle till Barcelona var Annci och Jenny redan där och när de möter mig, Kristin och Madde vid flygbussen mitt i Barcelona ser Annci lite skyldig ut och säger - Det är någonting jag måste berätta för dig...hela Barcelona är fullt av lösa hundar på gatorna. Så jag jag spenderade 8 dagar strykandes längs husväggarna och med fyra tjejkompisar som en skyddande mur runt omkring mig.
Min tredje fobi och den allvarligaste av dem är min fobi för clowner. Jag får panik så fort det är en clown på TV. För några år sedan var jag bjuden på ett företagsevenemang ute på Djurgården där bröderna Bronett (som jag har en minifobi för) satte upp något som hette Cirkusprinsessan. Eftersom det skulle vara i ett cirkustält fick jag kalla kårar och för att vara på den säkra sidan fick jag ringa deras information för att ta reda på om det var clowner med i föreställningen. Tjejen skrattade hysteriskt och jag väste mellan tänderna att det minsann inte var något att skratta åt. En annan gång skulle jag gå in på McDonalds och vem står inte i dörröppningen om inte RONALD McDONALD!!! Ärkeclownen av dem alla! Jag förstår inte att McDonalds låter honom vistas i publika lokaler. Han envisades med att försöka pracka på mig rabattkuponger och när jag försökte gå därifrån med tårarna rinnande följde han efter...PANIK!!! Hade det inte varit ca 500 vittnen närvarande hade jag sparkat honom i hans clownskrev och plattat till hans röda runda näsa! Kan man hävda självförsvar för att man har hamnat i en trängd situation?
Jag har även flera nojor! Jag är expert på att noja upp mig för saker. En noja är att det ska börja brinna i min lägenhet. Jag har strömbrytare på TV och stereo och jag kollar spisen tre gånger, både genom att titta på knapparna och dra dem fram och tillbaka, innan jag lämnar lägenheten. Jag måste också säga en ramsa högt för mig själv för att intala mig att den verkligen är avstängd. Har jag haft strykjärnet igång måste jag dra ur sladden och lägga den så långt bort från kontakten som möjligt. Ibland har jag hunnit ner till bilen för att återvända till lägenheten och köra ytterligare ett kontrollrace. Min pappa är likadan och det är nog från honom jag har ärvt detta. Det bästa han vet är att driva med mig genom att säga: Har du stängt av spisen precis när jag låst dörren och lagt ner nycklarna. Då måste jag gräva efter nycklarna i min överfulla väska och gå in i lägenheten igen och köra kontrollracet. I augusti förra året hade vi brandutbildning på mitt jobb. Södertäljes brandchef stod framför oss och berättade om alla de faror som lurar i en lägenhet. En av dessa var mobilladdare i kontakten. Visste ni att det kan börja brinna i en mobilladdare om man inte drar ur den när mobilen har laddat klart? Så när jag satt där kände jag att jag skulle behöva ta min bil och åka fem mil hem till lägenheten och kolla om det satt några laddare i kontakten. Nu när jag har fått barn har alla nojor eskalerat. Det började redan dag ett på BB. Jag störtbölade i tre timmar för att jag var rädd för att jag inte skulle kunna skydda mitt barn från all världens faror. Stackars barn...har knappt kommit ut från magen innan hon har husarrest. Sedan var det rädslan för att hon skulle sluta andas vilket innebar att jag flög upp och ner ur sängen som en jojo varje natt i ca två månaders tid innan jag somnade av utmattning. Det räcker inte med att jag oroar mig för mitt eget barn! Jag har även börjat oroa mig för andras. När ett barn är lite för långt ifrån sina föräldrar och risken finns att han eller hon kan springa ut på gatan saktar jag ner och håller mig nära tills föräldrarna kommer ikapp barnet. Jag är också, efter att ha läst om ett dödsfall i tidningen, rädd för att mitt barn och andras barn kan drunkna i en vattenpöl eftersom det tydligen är möjligt. Så nu sitter jag på balkongen och spanar ner på grannens gigantiska barnpool och undrar om det alltid är vatten i den och om barn från andra lägenheter får för sig att bada i den när inte den aktuella familjen är hemma.
Är det bara som jag lider av allt detta? Let me know...
Over and out...
Y.S
/Anna
Stackars barn...
Dear Readers...
I´ll be back...
Y.S
A
Vatten, sta´n är full av vatten...förutom i Saltsjöbaden!
Den här morgonen började som de flesta andra morgnar: vaknar vid sex av att Saga vill ha mat, kliver upp...här inträffar en katastrof (i-land) - det kommer inget vatten ur kranen!!! Springer ut i badrummet...inget vatten! Som tur är finns det färdigblandad bebismjölk på tetra (TACK FÖR DET, SEMPER!!!) men det finns inte färdiglblandat nybryggt kaffe på tetra. Sätter mig ner och försöker förstå det ofattbara som precis har inträffat. Springer ut i köket igen...fortfarande inget vatten! NU ÄR DET PANIK! Matar Saga och försöker fokusera. Bestämmer mig för att börja försöka lokalisera ett vattenhål i lägenheten men vår lägenhet är just denna morgon som en hägring i öknen - borta när man kommer för nära. Till sist uppenbarar sig en glödlampa övanför mitt huvud (som det gör i tecknade serier): kan man koka soppa på en spik kan man koka kaffe på en slatt halvt avslaget bubbelvatten från Hemköp med flädersmak som jag har längst in i kylskåpet. Det fräser lite om kaffekokaren när vattnet värms men en kopp kaffe har aldrig smakat så ljuvligt. Efter det börjar en evighetslång väntan. När klockan är sju är jag så uttorkad att mina läppar nästan spricker och tungan fastnar i gommen (bubbelvattnet är slut) och jag känner mig som en av de stackars pojkarna i filmatiseringen av Utvandrarna som kryper under stekhet sol i öknen letandes efter guld. Till saken hör att jag är världssämst på att dricka vatten. Har försökt dricka två liter vatten om dagen (är rädd för Anna Skipper i "Du är vad du äter" och gör allt hon ber mig om i mina mardrömmar) men det har inte gått så bra utan jag har max fått i mig två dricksglas vatten. Just den här morgonen behöver jag två liter vatten. Sedan sätter hungern in...laga frukost, latmask! tänker ni, men det är inte så enkelt när man i något förvirrat ögonblick har bestämt sig för att vara en hipp GI-människa som inte äter bröd utan havregrynsgröt varje morgon. Hur gör man havregrynsgröt utan vatten? Hittar i alla fall en stenhård avocado som jag knaprar i mig. Halv åtta ringer jag min kära vän Anncie och försöker få lite sympati. Hon skrattar lite rått och står sedan provocerande nära sin forsande vattenkran när hon pratar. Klockan åtta ringer jag fastighetsskötaren Roland och spelar min roll som arg bostadsrättsinnehavare (lyckas inte så väl) och när han har förklarat (säkert för sjuttonde gången den här morgonen) att vattnet är utslaget i hela Saltis och de har inte lyckats hitta läckan sätter jag mig nedslagen i soffan. Sedan uppenbarar sig nästa problem: duscha! JAG MÅSTE DUSCHA! Min frisör har sagt att man bara får tvätta håret varannan dag och henne är jag också rädd för så jag följer hennes vilja blint. Saken är att idag är "hårtvättardagen" och jag ska åka in till stan om bara tre timmar. Klockan halv tio börjar i alla fall en brunaktig sörja sippra ur kranarna för att några minuter bli genomskinligt och rinnande...slänger av mig kläderna och hoppar in i duschen med fara för att vattnet helt hux flux ska ta slut igen när jag står med schampo i hela håret. Med en svag stråle som knappt fixar att blöta igenom håret lyckas jag i alla fall duscha och tvätta håret.
Efter den här morgonen funderar jag allvarligt på att alltid ha en dunk med vatten längst in i min garderob - alltid tillgänglig om det skulle inträffa igen. Nu överdriver jag kanske men den här morgonen fick mig att förstå hur viktigt det är med vatten och hur lamslagen man blir utan det (även om det bara är för tre och en halv timme).
Over and out!
Y.S
A
Hej, jag heter Anna och jag är en Grey´s-aholic...HEJ ANNA!!! eller min hyllning till Grey´s Anatomy...
Fredag morgon klockan 05.00...vankandes fram och tillbaka i lägenheten likt en alkoholist som väntar på att Systembolaget ska öppna. Nu väntar jag inte på att bolaget ska öppna utan att det senaste avsnittet av Grey´s Anatomy läggs ut på nätet.
Kl. 05.05 - fortfarande inget avsnitt...
Kl 05.15 - plockat ur diskmaskinen...fortfarande inget avsnitt...
Kl 05.20 - ätit en smörgås...fortfarande inget avsnitt...
Nu är det inte så att jag har ställt klockan och vaknat så tidigt utan Saga väckte mig kl 04.30. Hon somnade om 15 minuter senare och lämnade sin stackars mor vaken och vankandes fram och tillbaka i lägenheten väntandes på sin Grey´s-shot.
Kl. 05.30 - YIPPIIIEEE!!! Avsnittet har lagts ut...
Kl. 05.35 - faaaan...datorn krånglar...
Så här är det inte varje fredagmorgon men den här morgonen är speciell. Det är nämligen säsongsavslutning av Grey´s och jag har väntat en hel vecka på att få se vad som händer med alla intriger på sjukhuset i min parallellvärld. En elev till mig som också är beroende av Grey´s...HEJ TONY!!! uttryckte det som att det är ens kompisar och jag kan till viss del hålla med. Jag och mina väninna Anncie...HEJ ANNCIE!!! diskuterar karaktärernas förehavanden grundligt och ingående och vi är snabba på att hissa eller dissa dem. Jag slänger mig med medicinska uttryck på engelska och inbillar mig att jag kan "scrub in" på en hjärtoperation! Jag började som en duktig Svensson med att se avsnitten på kanal 5 varje vecka men när min "dealer" avslöjade att man kan få tag i dem på "svarta marknaden" tog det inte lång tid förrän jag var fast. Likt en alkoholist som skruvar upp korken på vodkaflaskan för dagens första sup känner jag ett lugn när speakern säger: - Previously on Grey´s Anatomy...och jag vet att jag har 42 stycken L*J*U*V*L*I*G*A minuter framför mig. Jag har varit fast i ett liknande beroende tidigare och det var under "Sex and the city"-eran. Även där slängde jag mig med uttryck hämtade från serien - omedvetet. Vid den tiden vickade jag i engelska och jag är rädd för att eleverna lärt sig alldeles för många uttryck som inte står i läroboken (inte några fula ord...bara inte så konventionella :-D). När sista avsnittet sändes kändes det som att jag hamnat på torken och skulle klättra på väggarna. Jag kände en separationsångest som inte var av denna värld. Nu har jag hamnat på rehab igen...inte lika lyxigt som Hollywoodkändisarnas men ändå: REAL LIFE! I augusti/september kommer jag dock börja leta efter mina gömda flaskor igen...Grey´s Anatomy har säsongspremiär. JAG LÄNGTAR!!!
Over and out...
Y.S
Anna
Route 22, "The Highway To Hell" eller historien om när vi nästan åkte på stryk i Söderköping...
Over and out...
Y.S
Anna
" I Have A Dream" eller historien om den bittra fejden...
Det här inlägget är tillägnat min älskade far...
När jag var 19 år fick jag en morgon, kl 07.00, ett telefonsamtal från min far. Att bli väckt så tidigt måste innebära antingen: 1. Ett Elvis verkligen lever 2. Någon har dött. Samtalet gällde inget av föregående alternativ. Jag återger delar av konversationen:
- Mmmmm, snark, grymt (jag)
- Sov du? (min far)
- Vad tror du? (jag)
I vanliga fall hade den som ringt upp sagt: ring mig när du vaknar...
- Jag har haft en underbar dröm i natt (min far)
- Mmmm (jag)
- Jag drömde att jag stod på Söderstadion, Bajen spelade, och jag hade honom i en Babybjörn på magen! (min far)
- Vem? (jag)
- Mitt barnbarn!!! (min far)
Silly me...det borde jag ha förstått vid 19 års ålder kl 07 på morgonen.
- Okej...du är knäpp! (jag)
- Men förstår du vilken känsla?!! (min far)
- Nej. (jag)
- Mitt barnbarn ska skrivas in i Hammarby vid födseln! Han ska ha en Hammarbyhakklapp och en Hammarbynapp. (min far)
Märk hur min far emfaserade pronomet HAN.
- Hur vet du att det blir en han? (jag)
Här blir jag sur på mig själv att jag ger mig in i den här diskussionen.
- Jag bara vet det! (min far).
Min pappa har tjatat om barnbarn sedan jag var 14 och precis börjat med oskyldiga pussar på moppemustaschprydda överläppar. Jag ville ha barn när jag var 33 år och gjort karriär!
För varje pojkvän (de var inte så många som det låter) tändes en gnista i min fars himmelsblå ögon och den släcktes när jag dumpade eller blev dumpad.
Sedan träffade jag Anders...min underbara starka, varma och roliga Anders...han har bara ett fel: han är AIK:are. Ett släkte som jag lärt mig avsky i egenskap av hammarbyare. Jag är egentligen inte så intresserad av fotboll men ens lagtillhörighet är som ett arvegods likt en gammal sekretär...man vårdar den ömt! Min far är hammarbyare - alltså är jag hammarbyare! Eftersom Anders kom ridande på sin vita häst i skinande rustning lärde jag mig att bortse från denna defekt. Problemet var att berätta för min far! Hur lägger man fram att hans svärson tyvär tillhör fienden, "packet" (min fars uttryck)? Jag bestämde mig för att kläcka nyheten innan jag presenterade hans dotters nya pojkvän. Nyheten möttes med tystnad...sedan ett hot om knäskålarna inslagna med baseballträ (något han vanligen brukar skämta om när det gäller mina pojkvänner men som nu hade ett mikroskopiskt uns av sanning i sig). Jag avslöjar direkt att de nu är bra vänner och kommer väldigt bra överens...så bra att jag i sommar släpper iväg Anders på Sweden Rock tillsammans med min far.
Sedan blev jag gravid...och då började fejden! Anders sa direkt att hans son skulle skrivas in i AIK direkt vid födseln (märk pronomet han även här) och nin far kontrade direkt med att hans barnbarn skulle skrivas in i Hammarby redan innan födseln. I mitten stod jag och försökte vara en medlare utsänt av FN i krigshärjade områden! På ultraljudet visade det sig vara en liten tjej som låg i sitt lilla SPA i magen och bubblade. Trots detta eskalerade fejden och det slutade med att jag kom överens med Anders om att bebisen fick skrivas in i AIK om jag fick döpa henne till Elsa (något han senare glömde bort och tvärvägrade) och min far nästan vände mig ryggen (skämt åsido) och sa: har du sålt ditt barn till fienden? Pappa sa att om bebisen kom till dem när de skulle vara barnvakt iklädd AIK-attiraljer skulle de snabbt byta om på henne till Hammarbykläder och bränna kläderna hon kom dit i.
Bebisen döptes senare till Saga, blev medlem i AIK:s "Gnagisklubben" vid 3 veckors ålder och äger idag en AIK-hakklapp och AIK-nappflaska. Min far har alltid en Hammarbytröja på sig när vi ses (ett tyst tecken på hans missnöje). Jag är glad över att ha fått en välskapt dotter som ger mig pirr i magen varje morgon när hon vaknar med ett leende och gurglar en stund innan hon börjar grymta för att hon vill sitta upp och titta på världen!
Min stora starka AIK:are - jag älskar dig!
Over and out!
Yours
/Anna
Mr Big TV, Jude Law eller berättelsen om "lyxfällan"...
Over and out...
Yours
Anna
Den där Mary...eller historien om två väninnors galna söndag!
I söndags skulle jag och Ann på en skönhetsdemonstration hos Mary Kay. Nu var vi ju inte hemma hos Mary Kay utan märket heter så. Vi kan likna Mary Kay vid en "skönhetstupperware", d v s produkterna säljs via ombud och inte i affär. Jag hämtade upp Ann som fixat två latte i hennes picnicmuggar ( ja, vi jobbar stenhårt på att vara s k "lattemorsor", detta fenomen som alla älskar att hata). Vi parkerade bilen vid PrisXtra (matbutik) och hade en hel halvtimme över. Detta är numera något obekant för oss eftersom vara mamma till en bebis innebär att man hela tiden "nallar" på tidsmarginalerna. Ann som jobbat nära PrisXtra sa att de hade en typ av heminredningsavdelning på PrisXtra och vi beslutade oss för att gå in där. Observera att det nu var ca 25 minuter kvar tills vi skulle hälsa på hos Mary Kay. Väl därinne öppnade sig himmelriket!!! För två shopaholics som jag och Ann stolt kan titulera oss (nu överdriver jag...lite...men vi gillar att shoppa) var detta verkligen himlen på jorden. De serverade oss allt mellan himmel och jord i "heminredning-plotter-onödiga grejer-fula grejer-snygga grejer"-väg. Vi sprang runt som två galningar (också ett numera obekant fenomen eftersom man alltid har med sig en gormande bebis i en supertung Emmaljungavagn) och utstötte läten som: ahhh, titta på den här, oh my oh my. På 5 minuter hade vi lyckats norpa åt oss soffkuddar, muggar och en väggklocka och allt detta var nästan gratis - i alla fall billigt. Jag fick hejda mig när jag stod och höll i ett doftljus i en målad kruka med texten: Världens bästa farmor - Gud hann inte vara överallt så han skapade dig! (ha ha ha ha ha, corny!). Så när vi knackar på Marys dörr är vi svettiga och har stora kassar i händerna. Väl inne i detta lilla konferensrum med horribla lysrör i taket (ni vet sådana som avslöjar minsta skavank, rynka och pormask) började demonstrationen. Under en timmes tid fick vi en demonstration och möjlighet att testa olika produkter. En sak lärde jag mig när det gäller den där Mary: hon kompromissar aldrig!!! Ann frågade om fuktkrämen kom med solskydd och svaret hon fick var:- Nej, men det finns i detta serum (små svindyra droppar - dyrare kilopris än saffran...). Observera att detta serum var ett dagserum och det var viktigt att man till natten hade ett så kallat nattserum. Ann ställde även samma fråga när det gällde foundation (för alla killar: färgad underlagskräm vi kvinnor använder för att dölja saker) och svaret blev: -Nej, men om du köper den större tuben (100 pix dyrare) så finns det solskydd i den. Jag vill upplysa alla läsare att detta var en obekant värld för mig eftersom jag oftast tvättar ansiktet med den duschcreme som finns tillgänglig i duschen, och har jag tur kommer jag ihåg att sätta på mig deo (lite överdrivet men jag har sällan ork att tvätta med rengöringsmjölk, badda med ansiktsvatten, smörja med fuktcreme, dutta med ögoncreme, peela händerna, smörja händerna etc). Sedan kom vi till den avlsutande delen av demonstrationen när supergulliga demonstratrisen ville ha lön för mödan d v s att vi skulle handla. En annan sak vi lärde oss om Mary är att hon är slug och ganska girig: demonstratrisen började med att visa det s k "lyxpaketet" med miljarder flaskor och burkar till det eminenta priset av 4000 bagis. Jag höll på att bita av min egen tunga för att inte utbrista: - är du inte klok! Istället försökte båda jag och Ann se ut som att vi tyckte att det var ett överkomligt pris men att vi inte riktigt hade behov av så mycket produkter. Det slutade med att jag köpte en handcreme för 129 spänn (misstänker att det var det billigaste de hade på menyn). Jag tror att demonstratrisen kollar taxeringskalendern innan hon bjuder in någon för en demonstration nästa gång - två mammalediga tjejer med begränsad inkomst från försäkringskassan är nog inte så lukrativt!
Väl hemma ringer Anders kompis Kristian och frågar om han och hans "tjej" får komma över på en fika eftersom det visar sig att hon bor två portar bort. Nu kommer ni inte tro mig men hon heter Mary. Två Mary på samma dag! Nu ska jag berätta om den här Mary: hon är flygvärdinna! Jag har ibland förutfattade meningar om olika yrkesgrupper och flygvärdinnor är en av dem. Jag blänger lite avundsjukt på dem eftersom de oftast är smala, snygga och har vita tänder. Denna avundsjuka yttrar sig i att jag avfärdar dem som blåsta i huvudet. Nu har jag dock fått revidera mina åsikter: Mary är smal, snygg och har vita tänder men hon är otroligt "bright" och supergullig. Jag kom helt av mig i mitt avfärdande av henne (ungefär som när jag laddat för att gå ner och skälla på grannen under oss för att de ställt sin grill precis under min balkong, och en supergullig tjej öppnar dörren och är jättetrevlig: Oh nej, vi hör knappt när er bebis skriker klockan tre på natten och när vi hör något tycker vi bara att det är mysigt för vi vill själva skaffa barn etc etc...). I morgon bitti före frukost ska jag och Mary ta en promenad för att Mary vill bli lite sundare efter att ha levt på skräpmat halva sitt liv (uppenbarligen utan att lägga på sig endaste kilo på sin trådsmala kropp) och jag hänger på för att gå ner en massa kilon som jag lagt på mig under en graviditet präglad av ett konstant intag av godis och bullar. Mary är smal och jag är mindre smal, Mary har gyllenbrun hud och jag har ljusrosa hud, Mary har vita tänder och jag har mindre vita tänder men jag tycker om henne ändå!
There is something about Mary...
Over and out
Y.S
Anna
Två mörka ögon...bryn eller historien om Katitzi
Idag ser de lite bättre ut...men de är fortfarande mörka och jag ser fortfarande ut som Katitzi.
Yours
Anna
P.s bifogar en bild...råkar ha nudlar hängandes ur munnen men skit i dem...checka in Katitzi D.s
Tack...
Yours
A
När "privacy" blev ett bortglömt begrepp...
Känsliga läsare varnas...
Jag hör till den typ av människor som inte gärna duschar tillsammans med andra i simhallar och gym. Är jag tvungen att göra det står jag alltid i valet och kvalet över vilken sida jag ska vända utåt. Jag har aldrig solat topless...jag tycker om mina "tissar" men inte så mycket att jag exponerar dem för andra på en sandstrand. Jag är också så katolskt lagd att jag inte har för kort kjol som kan exponera delar av mina cellulitgropiga lår. Att gå till gynekologen skapar en dödsångest redan en månad innan. Allt detta ändrades i och med förlossningen...(förlossningen ja...den är värd ett eget inlägg...måste bara bearbeta den först) under förlossningens senare del (med ett mer kliniskt namn: utdrivningsskedet) åker alla former av trosor och byxor av - vilket är en nödvändighet eftersom det snart ska ut ett barn. Sedan är det dags att krysta ut det "lilla" flickebarnet. Min lilla snippa tänjs ut till bristningsgränsen för att huvudet (ett huvud som jag veckan innan på ett extra ultraljud har fått veta har en omkrets som är 9% större än medel och där varje extra millimeter är ett hån mot mitt underliv) ska pressas ut. Allt detta bevittnas av en barnmorska och en undersköterska...och min sambo. Nu har jag turen att bo ihop med Anders som respekterade att jag inte ville ha en kamera blixtrandes nere vid "hugget". Smärtan som slår en halvt medvetslös och "mörka möten med döden" gör att den exponering av min kropp som jag tidigare gjort allt för att undvika och som skapat dödsångest är borta. Ångesten för att skita ut en skinnsoffa/roterande stubbe/melon etc har tagit över handen. Och tur är väl det. Resten av veckan fortsätter i terapeutisk anda för min exponeringsfobi. Jag får kateter...de tar bort kateter...de undersöker underlivet...igen...och igen...Höjdpunkten är ändå när jag sitter i ett rum med sex andra föräldrar och gör tröstlösa försök att amma mitt barn. Där sitter jag med tutten i vädret (nu ljög jag lite...hängandes) och har en barnmorska på vardera sidan som försöker få barnet att hitta bröstet samt att få ut lite mjölk. Förstår ni det bisarra i situationen?? Här mjölkas jag av för mig helt okända personer...det var bara mjölkpallen som saknades. Väl hemma från BB ska man vara mamma och lyckas med konststycket att gå på toa och duscha med en skrikande bebis. Eftersom min sambo jobbar borta varannan vecka är jag ensam. Lösningen för toabesök blev att lägga Saga på skötbordet, hålla henne med ena handen, sätta sig på toa och uträtta sina behov och så torka sig med andra handen. Bilbarnstolen har fått ett utökat användningsområde då jag använder den till att placera Saga i när jag duschar - hon får helt enkelt sitta där och titta på när mamma duschar. Så gick det till när "privacy" blev ett bortlömt begrepp...
Over and out
/A
I´m a baby talker, yes I am...
Over and out...gurgel gu gu
Y.S
Anna
Stina! Om du läser det här vill jag att du ska veta att jag har läst din blogg och den är lovely men jag kan tyvär inte lämna kommentar på din sida...blir ngt fel!
En randig kupongmorsas bekännelser...
Det här inlägget kommer att handla om två saker - min besatthet av randiga klädesplagg och rabattkuponger! Jag kommer ihåg hur mina tankegångar gick för några år sedan: jag avskydde mammor som klädde upp sina barn i Polarn O Pyret-randiga kläder och klädde sig själva i likadana plagg...jag föraktade dem! Kanske kom detta förakt av att vi som föddes på 70-talet tvingades bära dessa plagg. Sedan blev jag gravid...och knäpp i huvudet...och såg randigt överallt. Jag köpte en blårandig tröja till mig själv på Polarn o Pyret...med förklaringen att magen behövde en tröja att växa i. Sedan fick jag en "babybag" av min barnmorska och till min stora lycka hittade jag Ville Vonkas guldbiljett: en rabattkupong på Polarn O Pyret. Så innan flickebarnet var fött hade hon en blå- och vitrandig dress och en röd- och vitrandig vinteroverall från PoP. Till min stora lycka fick jag även en present av min kollega Johanna: två randiga bodys från Bondelid!! Det är nästan så att man kan säga att Sagas garderob innan hon ens var född dominerades av PoP och andra randiga plagg. Igår när vi var på middag fick Saga ärva en brun-och vitrandig pyamas från PoP av Edwin...jag blev så glad!! Sen spydde Saga ner den men men... Nu har jag även konstaterat att jag nästan bara äger randiga strumpor. Som avslutning kan jag tillägga att Saga och jag är otroligt fina när vi matchar varandra med våra blå-och vitrandiga tröjor. Ja, jag erkänner...jag har blivit en av dem jag föraktade...och jag mår bra av det.
Det andra ämnet jag ska behandla är min besatthet av rabattkuponger. Nu menar jag inte rabattkuponger på Ica eller Konsum utan i klädaffärer hos kända kedjor. Jag blev otroligt lycklig när jag fick årsbeskedet från HM och inkasserade flera värdecheckar från dem. Som att vinna på lotto!!! Det faktum att man har handlat för en hel del pengar i deras butiker existerar inte. Och att bli mamma är den riktiga högvinsten!!! Inom loppet av tre månader har jag fått rabattkuponger hos PoP, Lindex och Kappahl. De bästa rabattkupongerna kom från PoP och Kappahl: handla för 300 och betala 200!! Hela hundra kronor i rabatt! Det är hundra kronor tillgodo i valfri butik (på shopaholicspråk). Anders kallar mig en galen kupongkärring...det är jag verkligen inte...eller kanske lite...
Over and out...
Familj på middag...
Over and out...
