En heltidsarbetande mammas tankar om tillvaron

Det finns två kategorier: sweet talker och baby talker. Jag tillhhör den senare kategorin. Den första kategorin är de som pratar gulligt till sina respektive...vi kan kalla det "lilla hund-språket". Man pratar med en tillgjord stämma och använder sig av trevliga och mysiga adjektiv och substantiv. När Saga föddes övergick jag till att vara en baby talker. Att prata babyspråk är något som kommer omedvetet - hux flux så finns det bara där. Jag hade lovat mig själv att inte prata med en överdrivet barnslig stämma och använda mig av konstiga sammansättningar som: skruttsnutt, mysgosbebis, smulpajsbebbe etc. Alldeles för många gånger har jag lyssnat med avsmak på hur pappor och mammor pratar detta nonsensspråk med sina barn. Tappar man en skruv när man får barn? Blir det en störning i hjärnans språkcentrum? Jag är ju för sjutton svensklärare...och baby talker. Saga älskar när hennes mamma pratar barnspråk med henne. Hon smilar med hela ansiktet och gurglar. Jag har försökt föra djupa filosofiska diskussioner med henne men det ger inte samma effekt. Jag har även försökt få henne att hjälpa mig att välja mellan två hyrfilmer...men det går inte heller. Är det inte så att språket utvecklas i samspel med andra?? Så när jag får Sagas respons utvecklas mitt babyspråk till att bli ett högt utvecklat baby talk. Jag är dock rädd att Sagas första ord blir något i stil med: mumsgroda...eller varför inte snuttskrutt...

Over and out...gurgel gu gu

Y.S

Anna

Stina! Om du läser det här vill jag att du ska veta att jag har läst din blogg och den är lovely men jag kan tyvär inte lämna kommentar på din sida...blir ngt fel!