En heltidsarbetande mammas tankar om tillvaron

I helgen var jag hemma i Västervik för att närvara vid min systers konfirmation. Sällskap på resan var Pat (Anncis pojkvän) och Annci som skulle på Anncis systers konfirmation. Tillställningen avlöpte väl förutom att Saga visade sin attityd till Svenska kyrkan genom att spy ner hela psalmboken så att den blev obrukbar. Vi började åka mot Stockholm på söndagkvällen (väg 22 - därav rubriken) och när vi kom till Söderköping var vi otroligt kaffesugna (inget ovanligt för att vara jag eftersom jag kan dricka kaffe när som helst på dygnet). Vi hade ingen lust att inta vårt kaffe på OKQ8 utan bestämde oss för att köra till en parkering lite längre bort. Innan parkeringen fanns en fyrvägskorsning. Två stycken bilar blockerade korsningen. I den ena (en hottad 740 med tonade rutor) satt en kille med keps (jag kan typen) och i den andra (en liten WW Polo) satt en brud med rödtonat hår och alldeles för mycket smink (jag kan även den typen). För att komma förbi dem skulle jag vara tvungen att köra på fel sida om en refug vilket jag inte hade lust med. Jag väntade snällt på att de skulle flytta på sig med det var lönlöst, så jag tuchade tutan lite lätt varpå bruden skrek något i stil med "äru dum i huvet dö..." (svårt att återge Söderköpingsdialekt i skriftspråk) men till slut flylttar de på sig så att jag kan köra förbi. Fullt koncentrerad på körningen missar jag den del av historien där Pat tecknar till bruden att hon är korkad i huvudet (ni vet vad jag menar...cirkelformad rörelse mot tinningen). Vi kommer fram till parkeringen och kliver ur och börjar njutningsfullt dricka av vårt ekorrpiss till kaffe som vi köpt. Helt plötsligt dyker bruden i Polon upp på parkeringen och vevar ner rutan: - Säger du att jag är dum i huvudet? skriker hon, varpå vi tyst för oss själva mumlar-mmmm... men högt säger: Näe vadå? Bruden fortsätter vessa: -jag såg nog vad ni gjorde...Nu börjar jag bli nervös och fundera över vad jag har att försvara mig med. Kommer fram till att en 250 ml:s nappflaska med rosa elefanter på inte kommer att ha så stor effekt om jag klappar till henne i huvudet med den. Jag säger till sist: - Dra härifrån...jag orkar inte med det här. När hon fortsätter sitt rabiata sökande efter hårda och tuffa ord öppnar jag i ren desperation bakluckan för att visa att jag har en barnvagn där (troligen för att visa henne att vi är snälla, lugna Svenssons som bara vill dricka vårt kaffe i lugn och ro utan en rödtonad häxa som skriker på oss). Barnvagnen ger önskad effekt och hon ger sig av med en rivstart (supercoolt). Kvar står vi och undrar vad faan som hände...


Over and out...

Y.S

Anna