En heltidsarbetande mammas tankar om tillvaron

Jag är ett vandrande terapifall när det kommer till fobier, nojor och rädslor - You name it, I´ve got it!
Min största rädsla eller fobi är för höjder och hissar (vilket jag inte är ensam om). Så fort jag tittar upp på ett höghus känner jag att synfältet minskar och jag blir torr i munnen. När jag var på klassresa i Paris när vi gick i nian var det ju självklart obligatoriskt att åka upp i Eiffeltornet. Vilken tur för mig att Eiffeltornet är ca 2 km högt! När resten av klassen åkte högst upp och euforiskt knäppte foton med sina pocketkameror satt jag på våning 1 (ca 30 meter ovanför marken) och drack Coca cola och var nöjd med att ha tagit mig så pass högt. Ett av Stockholms signaturmärken - Kaknästornet - har jag aldrig varit uppe i. Jag kan dock stoltsera med att ha betalat hissavgiften två gånger och sedan fegat ur samt att jag har bra koll på markplanets souvenirshop! Anders kusin Malin gifte sig för några månader sedan och när inbjudningskortet kom höll jag på att bryta ihop - bröllopsmiddagen skulle hållas i Kaknästornets restaurang - ca en halvmil övanför den icke svajande jordytan. Det slutade med att Anders fick representera familjen och jag och Saga fick äta middag på restaurang inne i stan med mina föräldrar (vilket också var trevligt).

Min andra fobi eller rädsla är för hundar! Så fort det kommer en hund på gatan fryser jag till och får svårt att röra mig. En gång när jag var på Gotland satt det en hund (en kungspudel med två tofsar uppe på huvudet) utanför en butik och spärrade ingången så att jag inte kunde gå in. När mitt sällskap gick in och frågade hundägaren om han kunde flytta på hunden svarade han på klingande skånska - Dä ä ingen fara...hon äter så lite! Det kallar jag humor! När vi tjejer skulle till Barcelona var Annci och Jenny redan där och när de möter mig, Kristin och Madde vid flygbussen mitt i Barcelona ser Annci lite skyldig ut och säger - Det  är någonting jag måste berätta för dig...hela Barcelona är fullt av lösa hundar på gatorna. Så jag jag spenderade 8 dagar strykandes längs husväggarna och med fyra tjejkompisar som en skyddande mur runt omkring mig. 

Min tredje fobi och den allvarligaste av dem är min fobi för clowner. Jag får panik så fort det är en clown på TV. För några år sedan var jag bjuden på ett företagsevenemang ute på Djurgården där bröderna Bronett (som jag har en minifobi för) satte upp något som hette Cirkusprinsessan. Eftersom det skulle vara i ett cirkustält fick jag kalla kårar och för att vara på den säkra sidan fick jag ringa deras information för att ta reda på om det var clowner med i föreställningen. Tjejen skrattade hysteriskt och jag väste mellan tänderna att det minsann inte var något att skratta åt. En annan gång skulle jag gå in på McDonalds och vem står inte i dörröppningen om inte RONALD McDONALD!!! Ärkeclownen av dem alla! Jag förstår inte att McDonalds låter honom vistas i publika lokaler. Han envisades med att försöka pracka på mig rabattkuponger och när jag försökte gå därifrån med tårarna rinnande följde han efter...PANIK!!! Hade det inte varit ca 500 vittnen närvarande hade jag sparkat honom i hans clownskrev och plattat till hans röda runda näsa! Kan man hävda självförsvar för att man har hamnat i en trängd situation?

Jag har även flera nojor! Jag är expert på att noja upp mig för saker. En noja är att det ska börja brinna i min lägenhet. Jag har strömbrytare på TV och stereo och jag kollar spisen tre gånger, både genom att titta på knapparna och dra dem fram och tillbaka, innan jag lämnar lägenheten. Jag måste också säga en ramsa högt för  mig själv för att intala mig att den verkligen är avstängd. Har jag haft strykjärnet igång måste jag dra ur sladden och lägga den så långt bort från kontakten som möjligt. Ibland har jag hunnit ner till bilen för att återvända till lägenheten och köra ytterligare ett kontrollrace. Min pappa är likadan och det är nog från honom jag har ärvt detta. Det bästa han vet är att driva med mig genom att säga: Har du stängt av spisen precis när jag låst dörren och lagt ner nycklarna. Då måste jag gräva efter nycklarna i min överfulla väska och gå in i lägenheten igen och köra kontrollracet. I augusti förra året hade vi brandutbildning på mitt jobb. Södertäljes brandchef stod framför oss och berättade om alla de faror som lurar i en lägenhet. En av dessa var mobilladdare i kontakten. Visste ni att det kan börja brinna i en mobilladdare om man inte drar ur den när mobilen har laddat klart? Så när jag satt där kände jag att jag skulle behöva ta min bil och åka fem mil hem till lägenheten och kolla om det satt några laddare i kontakten.  Nu när jag har fått barn har alla nojor eskalerat. Det började redan dag ett på BB. Jag störtbölade i tre timmar för att jag var rädd för att jag inte skulle kunna skydda mitt barn från all världens faror. Stackars barn...har knappt kommit ut från magen innan hon har husarrest. Sedan var det rädslan för att hon skulle sluta andas vilket innebar att jag flög upp och ner ur sängen som en jojo varje natt i ca två månaders tid innan jag somnade av utmattning. Det räcker inte med att jag oroar mig för mitt eget barn! Jag har även börjat oroa mig för andras. När ett barn är lite för långt ifrån sina föräldrar och risken finns att han eller hon kan springa ut på gatan saktar jag ner och håller mig nära tills föräldrarna kommer ikapp barnet. Jag är också, efter att ha läst om ett dödsfall i tidningen, rädd för att mitt barn och andras barn kan drunkna i en vattenpöl eftersom det tydligen är möjligt. Så nu sitter jag på balkongen och spanar ner på grannens gigantiska barnpool och undrar om det alltid är vatten i den och om barn från andra lägenheter får för sig att bada i den när inte den aktuella familjen är hemma.

Är det bara som jag lider av allt detta? Let me know...

Over and out...

Y.S
/Anna



Stackars barn...