En heltidsarbetande mammas tankar om tillvaron -

Hej, jag heter Anna och jag är en Grey´s-aholic...HEJ ANNA!!! eller min hyllning till Grey´s Anatomy...

Fredag morgon klockan 05.00...vankandes fram och tillbaka i lägenheten likt en alkoholist som väntar på att Systembolaget ska öppna. Nu väntar jag inte på att bolaget ska öppna utan att det senaste avsnittet av Grey´s Anatomy läggs ut på nätet.

Kl. 05.05 - fortfarande inget avsnitt...

Kl 05.15 - plockat ur diskmaskinen...fortfarande inget avsnitt...

Kl 05.20 - ätit en smörgås...fortfarande inget avsnitt...

Nu är det inte så att jag har ställt klockan och vaknat så tidigt utan Saga väckte mig kl 04.30. Hon somnade om 15 minuter senare och lämnade sin stackars mor vaken och vankandes fram och tillbaka i lägenheten väntandes på sin Grey´s-shot.

Kl. 05.30 - YIPPIIIEEE!!! Avsnittet har lagts ut...

Kl. 05.35 - faaaan...datorn krånglar...

Så här är det inte varje fredagmorgon men den här morgonen är speciell. Det är nämligen säsongsavslutning av Grey´s och jag har väntat en hel vecka på att få se vad som händer med alla intriger på sjukhuset i min parallellvärld. En elev till mig som också är beroende av Grey´s...HEJ TONY!!! uttryckte det som att det är ens kompisar och jag kan till viss del hålla med. Jag och mina väninna Anncie...HEJ ANNCIE!!! diskuterar karaktärernas förehavanden grundligt och ingående och vi är snabba på att hissa eller dissa dem. Jag slänger mig med medicinska uttryck på engelska och inbillar mig att jag kan "scrub in" på en hjärtoperation! Jag började som en duktig Svensson med att se avsnitten på kanal 5 varje vecka men när min "dealer" avslöjade att man kan få tag i dem på "svarta marknaden" tog det inte lång tid förrän jag var fast. Likt en alkoholist som skruvar upp korken på vodkaflaskan för dagens första sup känner jag ett lugn när speakern säger: - Previously on Grey´s Anatomy...och jag vet att jag har 42 stycken L*J*U*V*L*I*G*A minuter framför mig. Jag har varit fast i ett liknande beroende tidigare och det var under "Sex and the city"-eran. Även där slängde jag mig med uttryck hämtade från serien - omedvetet. Vid den tiden vickade jag i engelska och jag är rädd för att eleverna lärt sig alldeles för många uttryck som inte står i läroboken (inte några fula ord...bara inte så konventionella :-D). När sista avsnittet sändes kändes det som att jag hamnat på torken och skulle klättra på väggarna. Jag kände en separationsångest som inte var av denna värld. Nu har jag hamnat på rehab igen...inte lika lyxigt som Hollywoodkändisarnas men ändå: REAL LIFE! I augusti/september kommer jag dock börja leta efter mina gömda flaskor igen...Grey´s Anatomy har säsongspremiär. JAG LÄNGTAR!!!

Over and out...

Y.S
Anna

2007-05-20 @ 20:52:01 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackbacks ()

Route 22, "The Highway To Hell" eller historien om när vi nästan åkte på stryk i Söderköping...

I helgen var jag hemma i Västervik för att närvara vid min systers konfirmation. Sällskap på resan var Pat (Anncis pojkvän) och Annci som skulle på Anncis systers konfirmation. Tillställningen avlöpte väl förutom att Saga visade sin attityd till Svenska kyrkan genom att spy ner hela psalmboken så att den blev obrukbar. Vi började åka mot Stockholm på söndagkvällen (väg 22 - därav rubriken) och när vi kom till Söderköping var vi otroligt kaffesugna (inget ovanligt för att vara jag eftersom jag kan dricka kaffe när som helst på dygnet). Vi hade ingen lust att inta vårt kaffe på OKQ8 utan bestämde oss för att köra till en parkering lite längre bort. Innan parkeringen fanns en fyrvägskorsning. Två stycken bilar blockerade korsningen. I den ena (en hottad 740 med tonade rutor) satt en kille med keps (jag kan typen) och i den andra (en liten WW Polo) satt en brud med rödtonat hår och alldeles för mycket smink (jag kan även den typen). För att komma förbi dem skulle jag vara tvungen att köra på fel sida om en refug vilket jag inte hade lust med. Jag väntade snällt på att de skulle flytta på sig med det var lönlöst, så jag tuchade tutan lite lätt varpå bruden skrek något i stil med "äru dum i huvet dö..." (svårt att återge Söderköpingsdialekt i skriftspråk) men till slut flylttar de på sig så att jag kan köra förbi. Fullt koncentrerad på körningen missar jag den del av historien där Pat tecknar till bruden att hon är korkad i huvudet (ni vet vad jag menar...cirkelformad rörelse mot tinningen). Vi kommer fram till parkeringen och kliver ur och börjar njutningsfullt dricka av vårt ekorrpiss till kaffe som vi köpt. Helt plötsligt dyker bruden i Polon upp på parkeringen och vevar ner rutan: - Säger du att jag är dum i huvudet? skriker hon, varpå vi tyst för oss själva mumlar-mmmm... men högt säger: Näe vadå? Bruden fortsätter vessa: -jag såg nog vad ni gjorde...Nu börjar jag bli nervös och fundera över vad jag har att försvara mig med. Kommer fram till att en 250 ml:s nappflaska med rosa elefanter på inte kommer att ha så stor effekt om jag klappar till henne i huvudet med den. Jag säger till sist: - Dra härifrån...jag orkar inte med det här. När hon fortsätter sitt rabiata sökande efter hårda och tuffa ord öppnar jag i ren desperation bakluckan för att visa att jag har en barnvagn där (troligen för att visa henne att vi är snälla, lugna Svenssons som bara vill dricka vårt kaffe i lugn och ro utan en rödtonad häxa som skriker på oss). Barnvagnen ger önskad effekt och hon ger sig av med en rivstart (supercoolt). Kvar står vi och undrar vad faan som hände...

Over and out...

Y.S

Anna

2007-05-14 @ 20:40:12 Permalink Allmänt Kommentarer (8) Trackbacks ()

" I Have A Dream" eller historien om den bittra fejden...

Det här inlägget är tillägnat min älskade far...

När jag var 19 år fick jag en morgon, kl 07.00, ett telefonsamtal från min far. Att bli väckt så tidigt måste innebära antingen: 1. Ett Elvis verkligen lever 2. Någon har dött. Samtalet gällde inget av föregående alternativ. Jag återger delar av konversationen:

- Mmmmm, snark, grymt (jag)
- Sov du? (min far)
- Vad tror du? (jag)
I vanliga fall hade den som ringt upp sagt: ring mig när du vaknar...
- Jag har haft en underbar dröm i natt (min far)
- Mmmm (jag)
- Jag drömde att jag stod på Söderstadion, Bajen spelade, och jag hade honom i en Babybjörn på magen! (min far)
- Vem? (jag)
- Mitt barnbarn!!! (min far)
Silly me...det borde jag ha förstått vid 19 års ålder kl 07 på morgonen.
- Okej...du är knäpp! (jag)
- Men förstår du vilken känsla?!! (min far)
- Nej. (jag)
- Mitt barnbarn ska skrivas in i Hammarby vid födseln! Han ska ha en Hammarbyhakklapp och en Hammarbynapp. (min far)
Märk hur min far emfaserade pronomet HAN.
- Hur vet du att det blir en han? (jag)
Här blir jag sur på mig själv att jag ger mig in i den här diskussionen.
- Jag bara vet det! (min far).
Min pappa har tjatat om barnbarn sedan jag var 14 och precis börjat med oskyldiga pussar på moppemustaschprydda överläppar. Jag ville ha barn när jag var 33 år och gjort karriär!
För varje pojkvän (de var inte så många som det låter) tändes en gnista i min fars himmelsblå ögon och den släcktes när jag dumpade eller blev dumpad.
Sedan träffade jag Anders...min underbara starka, varma och roliga Anders...han har bara ett fel: han är AIK:are. Ett släkte som jag lärt mig avsky i egenskap av hammarbyare. Jag är egentligen inte så intresserad av fotboll men ens lagtillhörighet är som ett arvegods likt en gammal sekretär...man vårdar den ömt! Min far är hammarbyare - alltså är jag hammarbyare! Eftersom Anders kom ridande på sin vita häst i skinande rustning lärde jag mig att bortse från denna defekt. Problemet var att berätta för min far! Hur lägger man fram att hans svärson tyvär tillhör fienden, "packet" (min fars uttryck)? Jag bestämde mig för att kläcka nyheten innan jag presenterade hans dotters nya pojkvän. Nyheten möttes med tystnad...sedan ett hot om knäskålarna inslagna med baseballträ (något han vanligen brukar skämta om när det gäller mina pojkvänner men som nu hade ett mikroskopiskt uns av sanning i sig). Jag avslöjar direkt att de nu är bra vänner och kommer väldigt bra överens...så bra att jag i sommar släpper iväg Anders på Sweden Rock tillsammans med min far.
Sedan blev jag gravid...och då började fejden! Anders sa direkt att hans son skulle skrivas in i AIK direkt vid födseln (märk pronomet han även här) och nin far kontrade direkt med att hans barnbarn skulle skrivas in i Hammarby redan innan födseln. I mitten stod jag och försökte vara en medlare utsänt av FN i krigshärjade områden! På ultraljudet visade det sig vara en liten tjej som låg i sitt lilla SPA i magen och bubblade. Trots detta eskalerade fejden och det slutade med att jag kom överens med Anders om att bebisen fick skrivas in i AIK om jag fick döpa henne till Elsa (något han senare glömde bort och tvärvägrade) och min far nästan vände mig ryggen (skämt åsido) och sa: har du sålt ditt barn till fienden? Pappa sa att om bebisen kom till dem när de skulle vara barnvakt iklädd AIK-attiraljer skulle de snabbt byta om på henne till Hammarbykläder och bränna kläderna hon kom dit i.

Bebisen döptes senare till Saga, blev medlem i AIK:s "Gnagisklubben" vid 3 veckors ålder och äger idag en AIK-hakklapp och AIK-nappflaska. Min far har alltid en Hammarbytröja på sig när vi ses (ett tyst tecken på hans missnöje). Jag är glad över att ha fått en välskapt dotter som ger mig pirr i magen varje morgon när hon vaknar med ett leende och gurglar en stund innan hon börjar grymta för att hon vill sitta upp och titta på världen!

Min stora starka AIK:are - jag älskar dig!

Over and out!

Yours
/Anna

2007-05-08 @ 07:32:33 Permalink Allmänt Kommentarer (10) Trackbacks ()

Mr Big TV, Jude Law eller berättelsen om "lyxfällan"...

Vad är det med killar och elektronik, bilar eller motorcyklar? Min Anders är en bra pojkvän som hjälper till med Saga, städar och köper blommor till sin sambo...so far en annorlunda kille...men när det kommer till elektronik, bilar och motorcyklar är han precis som alla andra killar...fanatisk! När vi flyttade ihop hade han en TV som jag bedömer som en STOR TV och den fungerade alldeles utmärkt (till skillnad från min gamla TV som man fick dunka på och vars fjärrkontroll hölls ihop med ett hårband då jag tappat den i golvet alldeles för många gånger, och fick leka kurragöma med alla små knappar värre än Ikeas byggsatser), men den hade ett fel: den var inte platt! När vi tjejer tycker det är trendigt med ballerinaskor och jeans med hög midja är det plattTV som gäller för alla elektronikkåta karlar. Anders är dock en ekonomisk person (till skillnad från hans sambo som har skomani, väskmani, lipglossmani och mani överhudtaget) så han ville inte köpa någon ny TV förrän den gamla gått sönder. Två dagar senare hördes ett svagt pipljud varje gång man satte igång TV:n och den inte hade värmts upp - det försvann efter ca 10 sekunder. Stackars TV:n blev utdömd av elektronikgalningen och han begav sig för att köpa en ny. Vi har skrattat åt våra kompisar som köpte TV på avbetalning och kallat TV:n för "lyxfällan" (program på TV3). Vilken tur att Anders sparat pengar så att han kunde köpa den kontant! Ett antal tusenlappar senare (observera att man måste ha ett stativ till den för att kunna hänga upp den och det är inte gratis) satt den där på väggen! 42 tum och hur stor som helst. Jag kan dock hålla med om att den är snygg, det är bra bild och jag har det snyggt och rent på bänken där den gamla TV:n stod. Till saken hör att vi även har en plattTV på väggen i sovrummet eftersom Anders i sin godhet tyckte att jag behövde en bra TV när jag skulle ligga och amma Saga (1. hon ammar inte 2. sådana svepskäl är det vi kvinnor som hittar på). Anders brukar numera säga att han två bebisar: Saga och TV:n...jag kategoriseras in i någon annan kategori av typen regering, fotboja etc. För några veckor sedan kollade jag på en film (The Holiday) med min AHH (Absoluta HollywoodHunk) Jude Law. Jag satte på paus för att byta på Saga (vi skulle iväg på fest) och av någon anledning glömde jag stänga av DVD:n och TV:n innan jag åkte. När jag kommer hem ca 6 timmar senare syns fortfarande Jude Law på TV:n. Då slog det mig: det finns ingen skärmsläckare på en TV. Anledningen till att vi har det på datorer är för att inte bilden ska brännas fast i skärmen. Jag satte igång DVD:n och mycket riktigt: i varje del av filmen syntes Jude Law:s vackra nuna fastbränd i Anders bebis. Paniken slog mig som ett slagskott i magen men jag stängde av TV:n och strömmen till den och bad till Gud (jag som är agnostiker och då förstår ni hur illa det var) att han skulle vara borta på morgonen. Hade varit trevligt att ha Jude skymtandes på morgonnyheterna men inte lika trevlig att ha en arg Anders om kräver en ny TV. Som tur var hade han försvunnit under natten (hem till Sienna Miller eller kanske barnflilckan) och i min TV fanns han inte kvar. PUST PUST!! Den gamla Tv:n gav vi förresten till min pappa som blev överlycklig över att ha fått en TV med stor skärm. Han blev lika lycklig över den som Anders blev över sin nya platta TV. Min pappa är dock rolig: han är inte riktigt van vid en stor skärm och tyckte den var lite väl stor så han förminskade bilden till ungefär samma storlek som den gamla skärmen hade!

Over and out...

Yours
Anna

2007-05-03 @ 14:40:38 Permalink Allmänt Kommentarer (9) Trackbacks ()