Välkommen Lova!
I tisdags fick vår kompis Stina en liten Lova Matilda. Det är tredje tjejen i Västerviksgänget som föds i år (Saga, Alma och lilla Lova). I december kommer lilla Elsa så det kommer att vara fullt av flickor som springer runt på gräsmattan utanför min 8-rumsvilla om några år!
Grattis Stina och Roo och bra jobbat!
/Anna
P.s om två veckor börjar jag jobba och jag lovar att det kommer dyka upp finfint bloggmaterial D.s
Grattis Stina och Roo och bra jobbat!
/Anna
P.s om två veckor börjar jag jobba och jag lovar att det kommer dyka upp finfint bloggmaterial D.s
It´s all about SHOES...!
Jag tillhör den kategori av kvinnor som älskar skor (vilken kvinna gör inte det?!). Mina skor är mina små älsklingar som jag vårdar ömt! Min sambo delar inte min fascination av skor. Han tycker att det är skor överallt. När vi träffades bodde jag i en liten vindsetta på 33 kvadrat och han var lika förundrad varje gång han kom in i hallen och såg den överbelamrade skohyllan - Hur kan någon äga så många par skor? Han skulle bara veta, sade jag tyst för mig själv när jag tänkte på den överfyllda garderoben med skor som jag höll hemlig. Den hjälpsamme pojkvännen fick en dag för sig att sortera in tvätten och jag hann knappt öppna munnen och hejda honom när han ryckte i fel garderobsdörr och ca 30 par skor flög ut ur den knappt stängbara garderoben. Anders reaktion blev: Nu får det vara nog...Nu är det skoförbud till januari! (detta var i maj) Inga fler skor kommer in i vår lägenhet. Paniken steg inom mig...hur skulle detta gå...inte få handla skor...inte ens ett par fina sandaletter till sommaren...eller ett par justa sneakers till hösten...eller ett par moccastövlar med klack till vintern...GHAAAAAAAA!!! Jag som tidigare handlat skor som andra handlar mjölk på ICA. För några år sedan åkte jag till Barcelona med mina väninnor och då hade jag till och med ett skokonto med pengar undanlagda enkom för att handla skor för. Eller när jag vann auktionen på ett par svarta Prada moccapumps på E-bay som den snälla DHL-killen levererade vid dörren...Dessa skor tillhör tyvär kategorin "Taxidojor" vilket innebär att de endast är lämpade att använda om man transporterar sig med taxi och inte behöver gå så mycket...precis som det förhåller sig med "Ståjeans" - jeans som är så tighta att man inte kan sitta i dem utan får stå hela kvällen. För några dagar sedan handlade jag en klänning på REA och den första tanken som slog mig var: Vad bra! Då har jag råd med dyrare skor!
Trots skoförbudet har jag lyckats smuggla in nya par skor och när Anders undrar har jag sagt: De här??? Men de har jag ju haft jättelänge! (klassiskt knep bland oss flickor). I höstas fick Anders för sig att vi skulle rensa ur garderoberna eftersom två skulle bli tre. Han idé om att rensa garderober innebar att han slängde ut alla mina skor på golvet och höll upp par efter par: De här? När använde du dem senast? Tycker du verkligen att de här är snygga? De hela var som en dålig repris av scenen i Sex and The City när Aidan ska flytta in hos Carrie och tvingar henne att göra plats i sin garderob för hans grejer. Jag använde faktiskt precis samma fras som Carrie när Aidan hånfullt håller upp ett par skor och undrar om hon verkligen använder dessa: Oh please...Don´t mock the shoes!!! Efter en benhård kamp kastade jag tre par skor (en dödssynd enligt mig) och fick stoppa ner alla sommarskor i en kartong och bums ner i källaren (en annan dödssynd) med tårar i ögonen undrandes hur de skulle överleva vintern i ett mörkt källarförråd. Nu när det blev sommar hoppade jag av glädje när jag insåg att kartongen med mina små guldkorn skulle få komma upp till den gemytliga lägenhetsvärmen men ack vad jag bedrog mig. Samma kamp som utspelade sig i höstas upprepades nu i vårt källarförråd. Anders var benhård och tvingade mig att välja tre par som jag fick ta upp till lägenheten...TRE PAR!!! Fy sjutton vad snålt skrek jag...Par för par höll han upp och för varje par utbrast jag....Åhhh de där...Hello...er har jag saknat!! När jag snappat åt mig tre par stängde han kakburken och jag hängde i hans tröja tjutandes över hans hårdhet (nu måste jag dock ge honom lite förståelse eftersom vi har minimalt med garderobsutrymme hemma hos oss och ni som har varit här vet att vi knappt har någon hall). Jag gick dock vinnande ur kampen och triumferande gick jag upp från förrådet med fyra par i handen. Anders gick muttrande bakom och upprepade gång på gång att jag minsann skulle använda alla par som jag hade i lägenheten (ca 15 stycken) under kommande vecka annars skulle han kasta tillbaka alla skor i källaren igen. Så nu har jag sovit i mina kilklackssandaler och kastat soporna i mina remsandaler!!!
Over and out...
Y.S
/Anna
Trots skoförbudet har jag lyckats smuggla in nya par skor och när Anders undrar har jag sagt: De här??? Men de har jag ju haft jättelänge! (klassiskt knep bland oss flickor). I höstas fick Anders för sig att vi skulle rensa ur garderoberna eftersom två skulle bli tre. Han idé om att rensa garderober innebar att han slängde ut alla mina skor på golvet och höll upp par efter par: De här? När använde du dem senast? Tycker du verkligen att de här är snygga? De hela var som en dålig repris av scenen i Sex and The City när Aidan ska flytta in hos Carrie och tvingar henne att göra plats i sin garderob för hans grejer. Jag använde faktiskt precis samma fras som Carrie när Aidan hånfullt håller upp ett par skor och undrar om hon verkligen använder dessa: Oh please...Don´t mock the shoes!!! Efter en benhård kamp kastade jag tre par skor (en dödssynd enligt mig) och fick stoppa ner alla sommarskor i en kartong och bums ner i källaren (en annan dödssynd) med tårar i ögonen undrandes hur de skulle överleva vintern i ett mörkt källarförråd. Nu när det blev sommar hoppade jag av glädje när jag insåg att kartongen med mina små guldkorn skulle få komma upp till den gemytliga lägenhetsvärmen men ack vad jag bedrog mig. Samma kamp som utspelade sig i höstas upprepades nu i vårt källarförråd. Anders var benhård och tvingade mig att välja tre par som jag fick ta upp till lägenheten...TRE PAR!!! Fy sjutton vad snålt skrek jag...Par för par höll han upp och för varje par utbrast jag....Åhhh de där...Hello...er har jag saknat!! När jag snappat åt mig tre par stängde han kakburken och jag hängde i hans tröja tjutandes över hans hårdhet (nu måste jag dock ge honom lite förståelse eftersom vi har minimalt med garderobsutrymme hemma hos oss och ni som har varit här vet att vi knappt har någon hall). Jag gick dock vinnande ur kampen och triumferande gick jag upp från förrådet med fyra par i handen. Anders gick muttrande bakom och upprepade gång på gång att jag minsann skulle använda alla par som jag hade i lägenheten (ca 15 stycken) under kommande vecka annars skulle han kasta tillbaka alla skor i källaren igen. Så nu har jag sovit i mina kilklackssandaler och kastat soporna i mina remsandaler!!!
Over and out...
Y.S
/Anna
Bland fobier, nojor och rädslor...
Jag är ett vandrande terapifall när det kommer till fobier, nojor och rädslor - You name it, I´ve got it!
Min största rädsla eller fobi är för höjder och hissar (vilket jag inte är ensam om). Så fort jag tittar upp på ett höghus känner jag att synfältet minskar och jag blir torr i munnen. När jag var på klassresa i Paris när vi gick i nian var det ju självklart obligatoriskt att åka upp i Eiffeltornet. Vilken tur för mig att Eiffeltornet är ca 2 km högt! När resten av klassen åkte högst upp och euforiskt knäppte foton med sina pocketkameror satt jag på våning 1 (ca 30 meter ovanför marken) och drack Coca cola och var nöjd med att ha tagit mig så pass högt. Ett av Stockholms signaturmärken - Kaknästornet - har jag aldrig varit uppe i. Jag kan dock stoltsera med att ha betalat hissavgiften två gånger och sedan fegat ur samt att jag har bra koll på markplanets souvenirshop! Anders kusin Malin gifte sig för några månader sedan och när inbjudningskortet kom höll jag på att bryta ihop - bröllopsmiddagen skulle hållas i Kaknästornets restaurang - ca en halvmil övanför den icke svajande jordytan. Det slutade med att Anders fick representera familjen och jag och Saga fick äta middag på restaurang inne i stan med mina föräldrar (vilket också var trevligt).
Min andra fobi eller rädsla är för hundar! Så fort det kommer en hund på gatan fryser jag till och får svårt att röra mig. En gång när jag var på Gotland satt det en hund (en kungspudel med två tofsar uppe på huvudet) utanför en butik och spärrade ingången så att jag inte kunde gå in. När mitt sällskap gick in och frågade hundägaren om han kunde flytta på hunden svarade han på klingande skånska - Dä ä ingen fara...hon äter så lite! Det kallar jag humor! När vi tjejer skulle till Barcelona var Annci och Jenny redan där och när de möter mig, Kristin och Madde vid flygbussen mitt i Barcelona ser Annci lite skyldig ut och säger - Det är någonting jag måste berätta för dig...hela Barcelona är fullt av lösa hundar på gatorna. Så jag jag spenderade 8 dagar strykandes längs husväggarna och med fyra tjejkompisar som en skyddande mur runt omkring mig.
Min tredje fobi och den allvarligaste av dem är min fobi för clowner. Jag får panik så fort det är en clown på TV. För några år sedan var jag bjuden på ett företagsevenemang ute på Djurgården där bröderna Bronett (som jag har en minifobi för) satte upp något som hette Cirkusprinsessan. Eftersom det skulle vara i ett cirkustält fick jag kalla kårar och för att vara på den säkra sidan fick jag ringa deras information för att ta reda på om det var clowner med i föreställningen. Tjejen skrattade hysteriskt och jag väste mellan tänderna att det minsann inte var något att skratta åt. En annan gång skulle jag gå in på McDonalds och vem står inte i dörröppningen om inte RONALD McDONALD!!! Ärkeclownen av dem alla! Jag förstår inte att McDonalds låter honom vistas i publika lokaler. Han envisades med att försöka pracka på mig rabattkuponger och när jag försökte gå därifrån med tårarna rinnande följde han efter...PANIK!!! Hade det inte varit ca 500 vittnen närvarande hade jag sparkat honom i hans clownskrev och plattat till hans röda runda näsa! Kan man hävda självförsvar för att man har hamnat i en trängd situation?
Jag har även flera nojor! Jag är expert på att noja upp mig för saker. En noja är att det ska börja brinna i min lägenhet. Jag har strömbrytare på TV och stereo och jag kollar spisen tre gånger, både genom att titta på knapparna och dra dem fram och tillbaka, innan jag lämnar lägenheten. Jag måste också säga en ramsa högt för mig själv för att intala mig att den verkligen är avstängd. Har jag haft strykjärnet igång måste jag dra ur sladden och lägga den så långt bort från kontakten som möjligt. Ibland har jag hunnit ner till bilen för att återvända till lägenheten och köra ytterligare ett kontrollrace. Min pappa är likadan och det är nog från honom jag har ärvt detta. Det bästa han vet är att driva med mig genom att säga: Har du stängt av spisen precis när jag låst dörren och lagt ner nycklarna. Då måste jag gräva efter nycklarna i min överfulla väska och gå in i lägenheten igen och köra kontrollracet. I augusti förra året hade vi brandutbildning på mitt jobb. Södertäljes brandchef stod framför oss och berättade om alla de faror som lurar i en lägenhet. En av dessa var mobilladdare i kontakten. Visste ni att det kan börja brinna i en mobilladdare om man inte drar ur den när mobilen har laddat klart? Så när jag satt där kände jag att jag skulle behöva ta min bil och åka fem mil hem till lägenheten och kolla om det satt några laddare i kontakten. Nu när jag har fått barn har alla nojor eskalerat. Det började redan dag ett på BB. Jag störtbölade i tre timmar för att jag var rädd för att jag inte skulle kunna skydda mitt barn från all världens faror. Stackars barn...har knappt kommit ut från magen innan hon har husarrest. Sedan var det rädslan för att hon skulle sluta andas vilket innebar att jag flög upp och ner ur sängen som en jojo varje natt i ca två månaders tid innan jag somnade av utmattning. Det räcker inte med att jag oroar mig för mitt eget barn! Jag har även börjat oroa mig för andras. När ett barn är lite för långt ifrån sina föräldrar och risken finns att han eller hon kan springa ut på gatan saktar jag ner och håller mig nära tills föräldrarna kommer ikapp barnet. Jag är också, efter att ha läst om ett dödsfall i tidningen, rädd för att mitt barn och andras barn kan drunkna i en vattenpöl eftersom det tydligen är möjligt. Så nu sitter jag på balkongen och spanar ner på grannens gigantiska barnpool och undrar om det alltid är vatten i den och om barn från andra lägenheter får för sig att bada i den när inte den aktuella familjen är hemma.
Är det bara som jag lider av allt detta? Let me know...
Over and out...
Y.S
/Anna
Stackars barn...
Min största rädsla eller fobi är för höjder och hissar (vilket jag inte är ensam om). Så fort jag tittar upp på ett höghus känner jag att synfältet minskar och jag blir torr i munnen. När jag var på klassresa i Paris när vi gick i nian var det ju självklart obligatoriskt att åka upp i Eiffeltornet. Vilken tur för mig att Eiffeltornet är ca 2 km högt! När resten av klassen åkte högst upp och euforiskt knäppte foton med sina pocketkameror satt jag på våning 1 (ca 30 meter ovanför marken) och drack Coca cola och var nöjd med att ha tagit mig så pass högt. Ett av Stockholms signaturmärken - Kaknästornet - har jag aldrig varit uppe i. Jag kan dock stoltsera med att ha betalat hissavgiften två gånger och sedan fegat ur samt att jag har bra koll på markplanets souvenirshop! Anders kusin Malin gifte sig för några månader sedan och när inbjudningskortet kom höll jag på att bryta ihop - bröllopsmiddagen skulle hållas i Kaknästornets restaurang - ca en halvmil övanför den icke svajande jordytan. Det slutade med att Anders fick representera familjen och jag och Saga fick äta middag på restaurang inne i stan med mina föräldrar (vilket också var trevligt).
Min andra fobi eller rädsla är för hundar! Så fort det kommer en hund på gatan fryser jag till och får svårt att röra mig. En gång när jag var på Gotland satt det en hund (en kungspudel med två tofsar uppe på huvudet) utanför en butik och spärrade ingången så att jag inte kunde gå in. När mitt sällskap gick in och frågade hundägaren om han kunde flytta på hunden svarade han på klingande skånska - Dä ä ingen fara...hon äter så lite! Det kallar jag humor! När vi tjejer skulle till Barcelona var Annci och Jenny redan där och när de möter mig, Kristin och Madde vid flygbussen mitt i Barcelona ser Annci lite skyldig ut och säger - Det är någonting jag måste berätta för dig...hela Barcelona är fullt av lösa hundar på gatorna. Så jag jag spenderade 8 dagar strykandes längs husväggarna och med fyra tjejkompisar som en skyddande mur runt omkring mig.
Min tredje fobi och den allvarligaste av dem är min fobi för clowner. Jag får panik så fort det är en clown på TV. För några år sedan var jag bjuden på ett företagsevenemang ute på Djurgården där bröderna Bronett (som jag har en minifobi för) satte upp något som hette Cirkusprinsessan. Eftersom det skulle vara i ett cirkustält fick jag kalla kårar och för att vara på den säkra sidan fick jag ringa deras information för att ta reda på om det var clowner med i föreställningen. Tjejen skrattade hysteriskt och jag väste mellan tänderna att det minsann inte var något att skratta åt. En annan gång skulle jag gå in på McDonalds och vem står inte i dörröppningen om inte RONALD McDONALD!!! Ärkeclownen av dem alla! Jag förstår inte att McDonalds låter honom vistas i publika lokaler. Han envisades med att försöka pracka på mig rabattkuponger och när jag försökte gå därifrån med tårarna rinnande följde han efter...PANIK!!! Hade det inte varit ca 500 vittnen närvarande hade jag sparkat honom i hans clownskrev och plattat till hans röda runda näsa! Kan man hävda självförsvar för att man har hamnat i en trängd situation?
Jag har även flera nojor! Jag är expert på att noja upp mig för saker. En noja är att det ska börja brinna i min lägenhet. Jag har strömbrytare på TV och stereo och jag kollar spisen tre gånger, både genom att titta på knapparna och dra dem fram och tillbaka, innan jag lämnar lägenheten. Jag måste också säga en ramsa högt för mig själv för att intala mig att den verkligen är avstängd. Har jag haft strykjärnet igång måste jag dra ur sladden och lägga den så långt bort från kontakten som möjligt. Ibland har jag hunnit ner till bilen för att återvända till lägenheten och köra ytterligare ett kontrollrace. Min pappa är likadan och det är nog från honom jag har ärvt detta. Det bästa han vet är att driva med mig genom att säga: Har du stängt av spisen precis när jag låst dörren och lagt ner nycklarna. Då måste jag gräva efter nycklarna i min överfulla väska och gå in i lägenheten igen och köra kontrollracet. I augusti förra året hade vi brandutbildning på mitt jobb. Södertäljes brandchef stod framför oss och berättade om alla de faror som lurar i en lägenhet. En av dessa var mobilladdare i kontakten. Visste ni att det kan börja brinna i en mobilladdare om man inte drar ur den när mobilen har laddat klart? Så när jag satt där kände jag att jag skulle behöva ta min bil och åka fem mil hem till lägenheten och kolla om det satt några laddare i kontakten. Nu när jag har fått barn har alla nojor eskalerat. Det började redan dag ett på BB. Jag störtbölade i tre timmar för att jag var rädd för att jag inte skulle kunna skydda mitt barn från all världens faror. Stackars barn...har knappt kommit ut från magen innan hon har husarrest. Sedan var det rädslan för att hon skulle sluta andas vilket innebar att jag flög upp och ner ur sängen som en jojo varje natt i ca två månaders tid innan jag somnade av utmattning. Det räcker inte med att jag oroar mig för mitt eget barn! Jag har även börjat oroa mig för andras. När ett barn är lite för långt ifrån sina föräldrar och risken finns att han eller hon kan springa ut på gatan saktar jag ner och håller mig nära tills föräldrarna kommer ikapp barnet. Jag är också, efter att ha läst om ett dödsfall i tidningen, rädd för att mitt barn och andras barn kan drunkna i en vattenpöl eftersom det tydligen är möjligt. Så nu sitter jag på balkongen och spanar ner på grannens gigantiska barnpool och undrar om det alltid är vatten i den och om barn från andra lägenheter får för sig att bada i den när inte den aktuella familjen är hemma.
Är det bara som jag lider av allt detta? Let me know...
Over and out...
Y.S
/Anna
Stackars barn...
